Rättegångens tredje dag i Umeås polishus säkerhetssal inleddes på söndagen. Lagman Thomas Södermarks beslut, att förhandlingarna i målet mot Hagamannen ska hållas inom stängda dörrar ställer medier och allmänhet utanför.
Vad händer egentligen där inne i rättssalen? frågar man sig En lagman, tre nämndemän, en åklagare, en biträdande åklagare, ett målsägarbiträde, en försvarare, inalles åtta personer ska se till att rätt skipas, utan insyn.
Chefsåklagare Annika Öster vägrar under pågående förhandling att uttala sig för pressen. Likaså gör målsägarbiträdet Lena Isaksson. Man hänvisar till brottsoffrens utsatta position.
Detta ger i sin tur, eftersom det inte tycks råda något yppandeförbud, Hagamannens försvarare, advokat Leif Silbersky, fritt spelrum att uttala sig för den nyhetstörstande pressen.Själv lär Silbersky ha uttalat att han önskat mera öppenhet.
Många frågar sig hur det då förhåller sig med rättssäkerheten?
Det spekuleras i olika artiklar om vad sägs bakom de lyckta dörrarna. Många ställer sig frågan om den stränga sekretessen gagnar målsägandena eller om det blir den åtalade som skyddas mest?
Efter lördagens förhandling kunde man läsa om hur den åtalade Hagamannen bett brottsoffren om ursäkt och hur han i och med detta nästan rörts till tårar, enligt advokat Silbersky.
Silbesky berättar att Hagamannen ser sig själv som två personer, den onde och den gode, och där den gode inte klarar av att ta till sig vad den onde kan ha gjort.
Några av de drabbade kvinnorna har uttalat ord som:”Han berövade mig min trygghet och min tillit”.”Jag lämnades att dö, Jag var övertygad om att han skulle ta livet av mig”.”Han var knäppare än knäpp, Han skrek att jag skulle vara tyst”. ”Jag hade ren skräck, efteråt skrek ha åt mig att försvinna”:
En rad experter har uttalat sig i olika media om hur de ser på rättssäkerheten och de inblandades skydd mot insyn i målet. Experterna har där i första hand hänvisat till skyddet av de utsatta kvinnorna och menat att rättssäkerheten inte har satts ur spel.
Professor Leif G Persson å sin sida uttalar sig i en söndagskrönika, när det gäller beslutet om lyckta dörrar att, ”allmänheten, medierna och omsorgen om rättssäkerheten visades på portern”.
Vidare säger han i sin krönika att man brukar kunna gå till förundersökningen som ligger till grund för åtalet för att få information.
”Så inte denna gång, Jag har aldrig sett make till förundersökning. I sak innehåller den ingenting om vare sig Hagamannen eller hans gärningar”.
Han frågar sig vad polisen i Umeå har sysslat med under de senaste sju åren innan en anonym anmälare såg till att Hagamannen blev gripen. Man verkar inte ha knackat dörr i Hagaområdet. De tips som lämnats in till polisen redan för sju år sedan, verkar inte ha följts upp, anser han.
Samma sak, menar han, har hänt vad gällt mobilspaning, inga samtalslistor har följts upp så att man på ett tidigt stadium kunnat gripa gärningsmannen. Han hänvisar till det fall, där Hagamannen tagit offrets mobil och sedan ringt upp henne då polisen fanns på plats och tog emot samtalet. Inte heller det ledde till något gripande.
Ännu en miss i målet har kommit fram i söndagens medieskörd. Denna gång är det chefsåklagare Annika Öster som fått klä skott. Hon har i samband med Hagamannens gripande glömt eller struntat i att begära kvarstad av Hagamannens tillgångar.
Detta innebär att han har skrivit över alla tillgångar på sin sambo. I en förlängning kan detta innebära att det blir de svenska skattebetalarna som får betala hans skadeståndskostnader, på närmare en miljon kronor till brottsoffren, om han fälls.
Utestängandet av media från den uppmärksammade rättegången mot Hagamannen, som handlar om grova våldtäkter och i två fall mordförsök har lagt fokus på saker utanför själva rättegången, i stället för på vad som har hänt de utsatta kvinnorna.
Man kan jämföra den stängda rättegången i Umeå med den just genomförda ”Bobbyrättegången” som hölls under tre veckor i maj vid tingrätten i Eksjö.
Efter det att åtal väckts mot de två åtalde erbjöds media och därmed även allmänhet insyn i förundersökningen. En presskonferens hölls där media hade möjlighet att ställa frågor till såväl åklagare som undersökningledare.
Inga stängda dörrar rådde under den nio dagars långa förhandlingen. Media och den allmänhet som fick plats i rättssalen hölls respektfullt på plats av en securitasvakt.
Respekt inför varandras arbetsområden visades från både rättens ledamöter, åklagare, försvarare och media. Ingen ifrågasatte lagmannens kompetens, de utnämnda nämndemännens kunskap, åklagarens bevisföring eller förundersökningen som sådan.
Försvararna gavs möjlighet att uttala sig, inkalla expertvittnen och uttala sig inför pressen.
Den dagen domen föll gavs media och allmänhet möjlighet att träffa lagmannen och nämndemännen i tingssalen för genomgång av domen och få en förklaring i hur man resonerat då man gått till beslut.
Lagmannen i Bobbymålet, Christer Nordberg, menade att det var viktigt att media gavs rätt information och på ett begripligt språk gavs möjlighet att sätta sig in i hur det annars lagsprängda språket kunde hindra att rätt information gavs till allmänheten.
Han hoppades också att det blev vanligare med mera öppenhet vid rättegångarna i framtiden.
Efter så mycket hemlighetsmakeri före och under rättegången i Umeå är öppenhet à la Eksjö minst sagt väl befogad i Umeå.