Chefläkare Charlotta Brunner inom psykiatriförvaltningen vid landstinget i Kalmar län har nu gjort en anmälan enligt lex Maria efter internutredning av en patients självmord.
Fallet gäller en patient med tidigare sporadisk kontakt inom psykiatrin utifrån vad landstinget kallar ett rättshaveristiskt beteende. Han vårdades inneliggande under en relativt lång period enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård utifrån diagnosen kroniskt vanföreställningssyndrom.
Patienten bedömdes mot slutet av vårdtiden som förbättrad och det planerades för fortsatt kontakt i öppenvård enligt öppen psykiatrisk tvångsvård.
”Sannolikt i samband med en permission medförde patienten ett vapen in på avdelningen och tog sitt liv med detta”, konstaterar Brunner i sin anmälan.
Efter självmordet har rutinmässigt en internutredning gjorts av händelsen och vården av patienten.
”Den sammantagna bedömning är att suicidriskbedömningarna som glesades ut i slutet av vårdtiden är att betrakta som en risksituation, men inte som en vårdskada. Införseln av vapen på avdelningen är att betrakta som en risksituation, men inte något som vården orsakat eller i detta fall kunnat förebygga. Det finns inget lagligt stöd att genomföra generella kroppsvisitationer. Det måste ske utifrån Lag om psykiatrisk tvångsvård. Beslut fattas då av chefsöverläkare utifrån varje enskild situation”, kommunicerar Brunner i ett pressmeddelande.
Däremot bedömer vårdgivaren att den legala gråzon som patienten hamnade i eftersom han döms till skyddstillsyn utan att kommunikation mellan vårdgivare och rättsväsendet gjorts, medfört en risksituation.
Patienten hade under vårdtiden en pågående rättegång som rörde ofredande och olaga hot gentemot ett flertal målsäganden. Vid denna rättegång dömdes han till ”skyddstillsyn med en föreskrift att han ska vara skyldig att underkasta sig den psykiatriska behandling som frivården i samråd med psykiater finner nödvändig”.
Från vårdens sida var dock bedömningen att rättspsykiatrisk vård hade varit det optimala för patienten. Detta eftersom sådan vård möjliggör att en patient under en längre period kan få stabilitet, struktur och innebär tydliga krav på kommunala insatser med mera som villkor för utskrivning, sådant som inte ryms inom LPT-lagstiftningen på samma sätt.