Ska pensionären resignera eller bli förbannad? | Höglandsnytt
Ledare

Ska pensionären resignera eller bli förbannad?

Man vet inte om man ska bli förbannad eller bara resignera efter kristdemokraten Lennart Sacrédeus uttalande i pressen, där han går till attack och framför hård kritik mot pensionärsorganisationernas krav på samma skatt som för löntagarna.

-Det var ju mycket lägre skatt i Sverige när de började jobba. Var är rättvisan i det? Det borde pensionärskollektivet fundera på, dundrar han. 

 

Han hänvisar till skattesatser från 1950- och 1960-talen då dessa var nere på 10 –15 procent, medan de i dag är uppe på närmare 31,5. 

 

De som kom ut i arbetslivet tio, tjugo år före honom hade mycket lägre skatt, när de började jobba än vad han hade, när han började, menar han.

 

Den nya PRO-basen Curt Persson säger i sin tur att Sacrédeus uttalande var det dummaste han hört och hänvisar till pensionärsuppgörelsen från 1999, där även kristdemokraterna ingick, och där det bestämdes att det skulle vara lika skatt för såväl löntagare som för pensionär.

 

Han säger vidare att man inte kan resonera som Sacrédeus och hänvisar till att vi lever nutid.

 

Som pensionär undrar man då vad Secrédeus menar, och med vilken rätt han menar det han menar?

 

Då, när det begav sig, då på 1950-talet, som han talar om i sitt rättvisetänk, då kostade en limpa bröd under kronan, en liter mjölk några och femtio öre. Till doktorn kunde man gå, nästan alltid till samma doktor, och få pengar tillbaka på tian.

 

Men lönen var låg, oftast långt under en tusenlapp i månaden, 40-timmarsveckan var inte införd och semesterveckorna höll sig runt två. Så var kommer rättvisetänket in?

 

De pensionärer, som i dag är några och nittio, för det finns sådana, fick oftast börja sitt arbetsliv med en tia i månaden, utan semester och reglerad arbetstid, men med hårt slit och en krökt rygg att dras med genom livet.

 

De hann slita sig igenom 1930-talets depression, där intet arbete gavs och där några tioöringar per dag i nödhjälpsarbete kanske var den enda inkomsten för en familj under den tiden.

 

De var med under andra världskriget, försvarade vårt land, fick ta ansvar för hem och familj när maken låg i beredskap, kanske koka soppa på en spik, då matkupongerna inte räckte eller inget kött fanns att få. Så var fanns rättvisetänket då?

 

Så var är likheterna, med dagens skatter och penningvärden med hur det var då, och var kommer rättvisetänket in?

 

Vad tänker en politiker där på podiet, framför mikrofonerna och tevekamerorna?

 

Glömmer de bort att de en gång själva blir pensionärer och lämnade bakefter.

 

Tänker de på att det kanske är sina egna anförvanter de kränker, de som gått före och banat väg för ”uppkomlingarna”, där de svassar runt i korridorerna upplyftade av pensionsparaplyer och fullkomlighet.

 

Eller vad tänker de? Tänker de, att de har en möjlighet och ett ansvar att förbättra, inte bara för sig själva utan även för dem som har gjort det möjligt för dem att stå där.

 

Kan man förstå vad som rör sig i huvudet på en politiker?

 

Hur känner sig den svenske pensionären, när den läser eller hör dessa kränkande utttalnden?

 

Känner den sig hedrad, ombrydd och rättvisetänkt när spottloskorna från politikerna viner och pensionerna halkar efter till förmån för andra satsningar?

 

Känner den sig rättvist behandlad, när en limpa bröd kostar några och tjugo, en liter mjölk en tia, doktorn tvåhundra och distriktsköterskan åttio kronor, när pensionerna håller sig under svältgränsen för de sämst ställda?

 

När matkassen har blivit sju procent dyrare, hyrorna höjts, bankerna hänvisat till kortautomaterna och tagit betalt för varje utförd tjänst.

 

När kommunikationerna för pensionären som bara ska ta bussen/tåget till närmaste inköpsställe, är obefintliga: När det endast satsas på snabbtåg  mellan storstäderna.

 

Landsbygden är döende, kan ses som ett unikum, där ingen längre kan bo som har svårt att ta sig till affären, doktorn, eller bankautomaten, när kommunikationerna inte fungerar och postens tjänster dras in. Så var finns rättvisorna för pensionärerna menar Sacrédeus?

 

Men det är som det gamla talesättet lyder, lätt att uttala sig om man inte tänker längre än näsan räcker.

 

Så frågan är om det dags att skrota den svenske pensionären, eller kanske rent av välja nya politiker?

 

Vi får inte glömma att vi är många, vi kan bli starka, och vi har alla en röst att lägga i vågskålen om två år.

Av: Redaktionen, [email protected] Gilla oss på Facebook