Att vara hund, dessutom svart, ha ansvaret för att något blir skrivet och hålla ett öga på kvarteret, vilket förväntas av grannarna, det är inte helt lätt när solen gassar och det är 30 grader varmt såväl ute som inne på redaktionen.
Enda räddningen är silvergranen där utanför. I dess skugga har jag legat många somrar och svalkat min varma päls. Därifrån har jag också haft en god uppsyn över såväl gatan som bilarna på landsvägen och tåget en bit bort.
Inte en jäkel har smitit förbi utan att jag har fått ett ord med i laget. Men för några veckor sedan hade grannarna lånaT ut sitt hus, utan att informera mig, tänka sig.
Helt plötsligt körde det upp en bil på grannens parkering. En bil som jag varken sett eller känt lukten av förut. Och inte nog med det, ur bilen och in i huset klev det människor vars lukt jag hade svårt att acceptera, in i huset som jag bevakar.
Vad gjorde jag då, tror du?
Jo jag skällde, av bara katten, men vad hjälpte det, inte fick jag något beröm. Husse han sa nåt om att jag skulle va tyst, men honom behöver man ju inte bry sig om, han ger snart upp, så jag fortsatte, och arg var jag, är man satt på bevakning så är man.
Men då kom förstås matte ut och röt, och då gäller det att bita ihop om skället, för hon ger sig aldrig.
Människor är underliga, så tänker jag ibland. För här ligger jag dagarna i ända och hör hur husse pratar i telefon med poliserna om alla tjuvar som går in i husen och tar allt vad som finns, värst är det om somrarna, säger poliserna.
Så vad ska en modig hund göra med ansvar och en vaken blick.
Jag hörde minsann jag i våras när larmkillen var här på gatan och inte fick sälja några larm till grannarna. ”Vi har ju Wilma, hon skäller när det kommer någon,” sa de. Så han fick gå igen och allt ansvar lade de på mig.
Men jag blev ändå rätt mallig. Där fick de höra, feghundarna längre ner på gatan, som aldrig säger ett pip, är väluppfostrade kan tänka, ligger där snällt utan att gå ut på gatan och gör sig till.
Men hur tror dom att jag ska kunna vakta och säga ifrån om jag inte får öppna munnen, annat än för att dricka vatten.
Men i år har jag fått ett nytt problem på halsen och det kommer ovanifrån.
Det började tidigt i våras då två skator började kvista av björkarna nere i slänten och dra upp kvistarna till min silvergran. Jag tänkte, de där är nog inte riktigt kloka, vad ska de med gammalt ris till, påsk har ju varit, men litet nyfiken var jag, så de fick hålla på.
Rätt som det var så verkade de bosätta sig i kvisthögen och det blev ett evigt tjattrande dagarna i ända. Jag undrade i mitt stilla sinne vad de kunde ha för roligt där inne i den högen.
Men det regnade dagarna i ända och jag kunde inte ligga under granen, men då och då slängde jag ett öga mot kvisthögen, där det luktade skata.
Jo, skator luktar inget särskilt gott och tjuvaktiga är dom. En dag hade de nästan dragit med sig en kaffesked upp i rishögen. Tänk att få tjuvar så in på bara husknuten, dem varnade aldrig poliserna för.
Jag har aldrig gillat skator, jo jag sa att jag aldrig har gillat skator. Det är inte bara det att de luktar, de skränar och skriker nått alldeles gräsligt och så retas de. Flyger och kraxar över huvudet på en och sticker iväg om man bara försöker nafsa efter dem.
När det blev soligt och varmt för någon vecka sedan så intog jag min plats under silvergranen, men då var det ett herrans liv i kvisthögen. Det gick inte att få en blund i ögonen.
Ut kom den ena skatan efter den andra, ramlade liksom litet hit och dit. Full tänkte jag. Inte kunde de flyga heller, flaxade och gjorde sig till.
Det var bara att hålla sig ur vägen så att man inte fick flaxet i huvudet. Skälla var det ju inte en tanke på, alla djur har lika värde, det har man ju fått höra.
Bita litet hade ju inte känts helt fel, men då hade väl matte rutit, kanske hade även husse fått mål i mun. För inte tala om de två skatorna, de som ställt till med eländet, de kraxade, skrek och dykflög över huvudet på mig.
Precis som om jag hade gjort något.
Men allt elände har väl ett slut, tänkte jag. Då skatungarna slagit huvudet i väggarna några gånger, tagit sikte på granntomten och försvunnit bort från kvarteret, drog jag en suck av lättnad.
Hämnden är ljuv, tänkte jag, när husse hittade en av flaxarna överkörd längre ned på gatan.
Det skulle jag nog inte ha tänkt för två skator i en kvisthög ger tydligen inte upp så lätt, överlever inte den ena kullen så är det bara att ta nya tag.
Så nu ligger de där igen i kvisthögen, kraxar och stimmar och verkar allmänt hemmastadda, i min silvergran. Inte tycker jag att kvisthögen ser särskilt inbjudande ut, som en riktig rishög om jag får säga vad jag tycker.
Den som har byggt den måste allt ha tummen mitt i handen. Men malliga är de där de ligger ovanför mitt huvud och håller koll.
Det är knappt så man vågar sticka ut en tass och sköta jobbet under granen, för vips är de där och har synpunkter.
Häromdagen jagade de två skatorna en katt som hade förirrat sig in på vår tomt.
Inte för att jag tycker att den hade något där att göra. Jag hade säker själv tagit mig en tur efter katten om husse bara inte bundit mig i den där förhatliga linan.
Men katten, han fick springa för livet med skatorna kraxande efter sig. Den katten vågar sig nog inte hit igen i brådasket.
Litet log jag i mungipan för det såg ju ändå rätt roligt ut. Men katter har inget på vår tomt att göra, det säger matte, för de bara skiter i hennes rabatter.
För ett par dar sedan gav de sig på mig och det var inte lika roligt.
Jag hade badat i en sån där härligt grönslammig pöl på morgonen då husse och jag var ute i skogen och luktade förunderligt gott. Men det tyckte inte husse för jag fick inte åka med hem i bilen förrän han nästan hade dränkt mig i sjön.
När vi kom hem fick jag inte ens äta inne, utan fick skålen utslängd under silvergranen. Det gick väl an för husse brukar inte tjura allt för länge. Så jag åt litet, och tänkte att där kan den stå, skålen, så han ser att han inte kan behandla mig hur som helst.
Men skatorna, de begrep ändå i sitt lilla skathuvud att jag inte var helt populär så de började mobba mig och gav sig till att ta mat från min skål. Även om jag inte tycker att torrfodret som Vanja envisas med att sälja till husse är någon höjdare emot mattes köttbullar, så var det i alla fall min mat och min skål.
Men inte brydde sig de svartvita tjuvarna om det. Hackade och skränade gjorde de då jag försökte skrämma bort dem. Det var bara att försöka rädda sig in på redaktionen till husse som inte var sur längre.
Sedan dess har jag haft min skål inne på redaktionen. Skatorna de har suttit där utanför och försökt titta in, men tji fick de, där kunde jag ligga och peka tass åt dem.
Ända tills i morse, för då lät husse redaktionsdörren stå öppen i värmen medan vi var ute i skogen och naturligtvis så hade de tjuvaktiga skaktorna passat på och tagit allt som fanns i skålen.
En vacker dag så släpar de väl med sig datorerna upp i kvisthögen. Och då, gott folk, då blir det inget skrivet.
Om inte förr så då förstår väl husse att tjuvar och tjuvaktiga skator dem måste man passa sig för.
En skata gör ingen sommar sägs det, men två skator kan vara väldigt enerverande, i alla fall för en varm hund.
WILMA
Leg riesenschnauzer