Varför kan inte medier och partikollegor vänta med superlativerna tills nya ”ledare” uträttat något av vikt. Nu senast är det Annie Lööf ,som höjts till skyarna trots att hon hittils visat en enda sak – ett välsmort munläder.
Den som lyssnade på Agenda den 26 september med någon förmåga att sakligt bedöma hennes retorik måste blivt överraskad av bristen på substans. Det vi fick höra var en person – präglad av sin egen framgång, men framförallt av marknadsliberalismens kyla och och därmed brist påsolidaritet.Hennes närmast galna uppfattning att Sverige skulle kunna ta emot så många att vi ökade befolkningen till 40 miljoner vittnar om en enorm brist på realism. Den sanning som finns bakom denna uppfattning är att hon vill ha ett Sverige där arbetarna slåss om arbetstillfällena och på så sätt sätter press på lönerna neråt. Vad hon egentligen förordade är ett nytt trasproletariat och därmed ett fullständigt segregerat samhälle så långt bort från välfärdssamhället man kan komma.Men inte bara henne tappar man aktningen för utan även dem som skriver superlativerna utan minsta analys av vad hon sagt. Vad de genuina centerväljarna skall finna för positivt hos denna person med trolig hög IQ men därmed inte säkert en bred samhällsnyttig och mänsklig personlighet är svårt att se. Hon har sannolikt inte ljugit när hon säger sig ha Margareta Thatcher som idol. Att hon troligen delar mycket av denna persons förakt för välfärdssamhället förmådde honinte dölja.OLLE LJUNGBECKGävle