Dagligen rapporteras om brist på platser i kommunerna för de ensamkommande flyktingbarnen. I år beräknas att c:a 2 400 ensamkommande barn från olika oroshärdar i världen kommer att söka asyl i Sverige.
Alla får inte uppehållstillstånd men c:a 75 procent av barnen eller c:a 1 800 barn skall långsiktigt tas omhand och ges möjlighet till en bra uppväxt i Sverige.
Varför är det så svårt för landets 290 kommuner (varav 170 st har färre än 20 000 invånare) att ta emot dessa barn och ungdomar?
Vi tror att den grundläggande problematiken ligger det systemfel som uppstått i ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna. För övriga flyktingar, vuxna och familjer, har funnits en tydlig uppdelning av uppdraget mellan stat och kommun. Staten har haft ansvar för flyktingarnas boende och uppehälle under asylprocessen, och kommunerna har tagit över när personerna fått permanent uppehållstillstånd (PUT). Kommunernas uppdrag har varit tydligt, och kommunernas åtagande har kunnat regleras i överenskommelser med Migrationsverket.
För ensamkommande flyktingbarn råder en annan ordning. Här skall barnen kommunplaceras redan under asylprocessen. Bakom denna ordning ligger en myndighetstolkning av hur gällande lagstiftning, främst socialtjänstlagen, reglerar vistelsekommunens ansvar för barn utan vårdnadshavare. Lagtolkningen gjordes i början av 2000-talet, när antalet ensamkommande barn låg på en betydligt lägre nivå än idag. Den 1 juli 2006 infördes sedan särskilda bestämmelser om mottagande av ensamkommande barn i Lagen om mottagande av asylsökande (LMA), där ansvaret överfördes från Migrationsverket till kommunerna. Staten har visserligen övergripande kostnadsansvar för flyktingar, men övrig lagstiftning medger inte att Migrationsverket ansvarar för barnens omhändertagande. Därför började man teckna avtal med ett antal kommuner, främst på orter där flyktingar brukar söka asyl. När antalet ensamkommande barn ökat har Migrationsverket försökt teckna avtal med alltfler kommuner och dagens flyktingströmmar fordrar att i stort sett samtliga kommuner engageras i mottagandet av ensamkommande flyktingbarn.
Kommunen förväntas teckna avtal om visst antal mottagningsplatser för barn, och av dessa platser skall minst tre alltid vara vikta för asylsökande. När barnet erhåller permanent uppehållstillstånd är det kommunens ansvar att ordna fortsatt boende och utbildning på orten. Då asylprövningsprocessen beräknas till i genomsnitt 3 månader per barn innebär det att de tre platserna för asylsökande kan generera upp till tolv barn per år för kommunen att ta hand om. Detta skapar stora planeringssvårigheter särskilt i de mindre kommunerna. Om en liten kommun tecknar avtal om att ta emot barn motsvarande 8 platser per år kan det visa sig att mottagningen vuxit till närmare 20 barn redan under första året. De kommunplacerade barnen kommer sedan att vara kommunens ansvar tills de är vuxna nog att klara sig själva.
Viss möjlighet att teckna avtal om ett bestämt antal barn finns också, men även här krävs att kommunen tar emot asylsökande barn, vilket ställer stora krav på hur verksamheten utformas när barnens oro och psykiska press under asylprocessen skall hanteras. Vidare finns vid avtal om visst antal barn vissa otydligheter i reglerna för hur kommunens ekonomiskt ersätts av staten. Ovanstående är viktiga orsaker till att många mindre kommuner får svårt att planera en bra mottagningsverksamhet och därför tvekar att teckna avtal om mottagande av ensamkommande flyktingbarn.
Vi föreslår istället att staten genom Migrationsverket tar ansvar för de ensamkommande flyktingbarnen under hela asylprocessen. Eftersom denna process i genomsnitt tar 2-3 månader är det vid varje givet tillfälle c:a 600 barn som behöver särskilda boenden för asylsökande. När barnen erhållit permanent uppehållstillstånd placeras de i kommunerna.
De avtal som tecknas med kommunerna kan då utformas så att varje kommuns åtagande blir tydligt och avgränsat, och det blir fullt möjligt även för flertalet av landets mindre kommuner att aktivt bidra till mottagningen av ensamkommande flyktingbarn. Samtidigt ges staten bättre möjligheter till kontroll över kostnaderna för asylsökande barn, bl.a. genom samordnad upphandling av platser. Kommunernas spridda platsköp hos olika privata vårdgivare har lett till höga platskostnader och orimliga övervinster hos vissa av företagen.
Ansvarsmodellen kräver vissa ändringar av gällande lagstiftning, bl.a. socialtjänstlagen, men om riksdagen skyndsamt fattar erforderliga beslut är det vår bedömning att vi får en ansvarsfördelning mellan stat och kommun som gör att betydligt fler kommuner kan ta emot ensamkommande flyktingbarn.
STEFAN GUSTAFSSON ANDERS ÅBERG
Kommunalråd (KD), Sävsjö Socialchef, Sävsjö