Ungern – mitt bondehjärta gråter | Höglandsnytt
Debatt

Ungern – mitt bondehjärta gråter

Den brustna dammen vid aluminiumfabriken i Västra Ungern är en katastrof utan dess like. Den giftiga sörjan kommer att ödelägga stora markområden, förgiftar grundvatten, floder och sjöar för lång tid. I nuläget är följderna oöverblickbara.

Man förstår hur lite medierna och även s k ”experter” begriper av allvaret. Hörde på morgonen en svensk tv-journalist rapportera att bara man skalar bort den förgiftade jorden, som redan täcker enorma områden, så kan man odla igen.

Det är bara den haken att det endast är matjorden man kan odla i. Och var ska man lägga all matjord, alla träd, byggnader och allt annat förgiftat. Mitt bondehjärta gråter.

Nu kommer sanningens minut och sluträkningen för det kortsiktiga och farliga industrisamhället som inte bara trängt tillbaka jordbruket, bebyggt bördig åkermark, utan nu också förgiftar marken och vattnet som är grunden för allt levande.

Runt om i Europa och i världen finns liknande giftdammar, lakvatten från gruvbrytning, farliga industrier och läckande soptippar som tidsinställda bomber. Även i Sverige. Ett resultat av mänsklig hybris, vårt aningslösa och ohämmade konsumtionssamhälle.

 

När talade EU, som ska ta sådant ansvar för miljön, om detta. Det är ju dessa enorma miljöhot, vid sidan om kärnkraften, man skulle kartlägga, noggrant övervaka och som i fallet med den havererade dammen i Ungern sätta in alla resurser på.

I stället skickar EU via Jordbruksverket ut inspektörer som går med tumstock och mäter gräsets längd på betesmarkerna, räknar träd i svenska beteshagar och i värsta planekonomisk anda bestämmer när bönderna ska så sina grödor.

Trots att dammen, och tydligen någon mer, riskerar att haverera ytterligare, hörs inget från Bryssel – eller Sveriges regering heller för den delen. Den svenska internationella katastrofstyrkan i Karlstad borde redan varit på plats för att hindra dammen att spricka ytterligare.

Det är detta oengagemang, som gör att allt politiskt fagert tal om hur mycket man bryr sig om miljön, alltmer framstår som tomt prat och röstfiske.

RUNE LANESTRAND

Av: Redaktionen, [email protected] Gilla oss på Facebook