En begäran om husrannsakan för beslag, i syfte att komma åt vävnadsprover från en målsägande inom ramen för en förundersökning om grov misshandel, har avslagits av Högsta domstolen med hänvisning till biobankslagen och de intressen som ligger bakom den lagstiftningen.
I en förundersökning om grov misshandel, som ska ha bestått i att virussmitta överförts vid samlag, begärde åklagaren att rätten skulle förordna om husrannsakan i syfte att ta vävnadsprover från målsäganden i beslag. Syftet var att jämföra virus hos den misstänkte med virus hos målsäganden för att därigenom kunna avgöra om den misstänkte begått brottet. Målsäganden – vars virusnivåer numera är så låga att en jämförelse med nya prover inte är meningsfull – samtyckte till den tilltänkta användningen av proverna.
Högsta domstolen avslår nu åklagarens begäran. Domstolen framhåller att såväl biobankslagen som rättegångsbalken i och för sig måste anses vara tillämpliga i den nu aktuella situationen. Det måste emellertid tas hänsyn till biobankslagens tydliga och sammanhållna reglering av hur biobanker får användas. Det ska ske vid den proportionalitetsprövning som alltid ska göras vid användning av tvångsmedel.
Biobankslagen bygger på tanken att en strikt reglering av användningen av biobanker är en förutsättning för att förtroendet för biobankerna ska kunna upprätthållas och ytterst för att människor ska vara villiga att låta sina vävnadsprover bevaras. Den enskilde har enligt lagen inte någon generell rätt att förfoga över vävnadsproverna. Att det finns ett orubbat förtroende för biobankerna har betydelse bl.a. för forskningen, men också för att den enskilde ska kunna ges så god sjukvård som möjligt. Enligt Högsta domstolens avgörande måste de intressen som ligger bakom biobankslagen anses ha sådan betydelse att de – också när det föreligger samtycke från provgivaren – regelmässigt kommer att slå igenom vid proportionalitetsprövningen och hindra att tvångsmedel används för att åtkomma vävnadsprover.