[adrotate banner=”28″]
”När det kommer till kritan så är samtliga partier på ett eller annat sätt medskyldiga till dagens situation. Mitt egna parti var till exempel med och drev igenom kommunaliseringen. Men vi har tänkt om”, skriver Mikael Ekvall (v) i ett inlägg på Höglandsnytt Debatt på tal om läget för den svenska skolan och resultatet av senaste PISA-undersökningen.
[adrotate banner=”27″]
Kräftgången fortsätter i den svenska skolan
Så kom den då till sist, den nya rapporten från Programme for International Student Assessment (PISA). Många var de politiker som, med varierande partitillhörighet, beskyllde sina politiska motståndare för de brister i skolan som uppdagades i rapporten. Utbildningsminister Jan Björklund var snabbt ute och basunerade bestämt ut att felet naturligtvis var någon annans. Det som förundrar mig är att så många verkar vara helt tagna på sängen av rapportens resultat.
Sanningen är den att skolans kräftgång började alla redan under sent 80-tal tidigt 90-tal. Då var svensk skola som mest likvärdig och känd för dess framgång med sen differentiering. Men i takt med kommunaliseringen, friskolereformen och det fria skolvalet med en enorm segregering till följd har den svenska skolan kapsejsat.
Idag befinner vi oss i ett läge där skolsystemet själv bryter mot skollagen om likvärdighet varje dag och där elever differentieras allt tidigare i skolåldern. Därför är frågan om detta är en nyhet är verkligen befogad. 2009 släppte Skolverket en rapport vid namn ”Vad påverkar resultaten i grundskolan” som på ett pricksäkert vis lyfte den problematik som har lett fram till den svenska skolans totala kunskapshaveri.
Skolan är i dag ett sorgebarn i den svenska välfärdsstaten, som till och med får se sig omsprungen och diverse forna sovjetstater. Nu är skolfrågan i sig komplex eftersom det inte finns en universallösning för att komma tillrätta med problematiken, det krävs en flerstegsraket av tidigare icke skådat slag.
Ett problem är att alla försöker spara pengar på skolan, ofta insvepta i vackra pedagogiska motiv. Ett sådant exempel är kommunaliseringen som naturligtvis bara var ett sätt för staten att sanera sin ekonomi.
När det kommer till kritan så är samtliga partier på ett eller annat sätt medskyldiga till dagens situation. Mitt egna parti var till exempel med och drev igenom kommunaliseringen. Men vi har tänkt om och ställer oss i den skara som kräver ett återförstatligande av skolan eftersom det är enda sättet att på allvar klara av kraven om likvärdighet som kan anses vara grundfundamentet i skollagen. Att Björklund som utbildningsminister slår i från sig är bara löjeväckande, han är högst ansvarig även om han inte är ensam om att ställas till svars.
Det politikerna borde göra om de på allvar vill få ordning på skolan är att öka likvärdigheten. Det innebär att friskolorna måste fasas ut, det fria skolvalet samt segregeringen som kommit till följd av valet måste ses över. Dessutom anser jag att ett återförstatligande av skolan är ett måste för att klara av likvärdigheten.
Differentieringen måste också ses över och stävas. Ett sätt att göra det är att införa fler specialpedagoger i klassrummen samtidigt som klasstorlekarna minskas, men då håller det inte att ideligen sänka skatten. Det krävs också en uppryckning inom de många lärarutbildningar runt om i landet. Det kan låta drastiskt men en tänkbar lösning vore att mer eller mindre dubblera utbildningskraven samtidigt som lärarlönen måste höjas rejält för att matcha de hårdare kraven på lärarutbildningen. Tony Blair var inne på liknande lösningar när Storbritanniens skolsystem var illa däran.
Men kanske är ändå den viktigaste dellösningen att sluta leka affär med skolan. Det håller inte att marknadsanpassa så elementära delar av den svenska välfärden. Slutligen vill jag bara göra utbildningsministern medveten om att han har varit vid makten i sju år nu och att de tre senaste läroplanerna för grundskolan faktiskt har lagts fram av borgerliga regeringar. Det vore kanske på plats med lite ödmjukhet och självkritik?
Mikael Ekvall (v)
Studerande sista året på lärarprogrammet i Jönköping
Kommentarer
Ett svar till ”Vänsterpartist: vi gjorde fel men vi har tänkt om”
Många bra och tänkvärda ord i Ekvalls artikel men så kom det då till slut. Jantelagen finns fortfarande hårt rotad hos Ekvall och han är fruktansvärt avundsjuk på att sjuksköterskor, städtekniker, metallarbetare, fönsterputsare och andra traditionella LO yrken har fått mera pengar i plånboken.
Om Ekvall var det minsta insatt i statens och kommunernas ekonomi så skulle han förstå att regeringen kan fortsätta att sänka skatten samtidigt som skolan kan få mera pengar till undervisning. Det finns mycket som talar för att det går att minska såväl kommunenrans som statens kostnader genom att skära ned på personalkostnader i områden som inte har att göra med kärnverksamheten vård, skola och omsorg.
Det som behövs i skolan är först och främst återinförande av diciplin genom avskaffande av lagar som hindrar lärarna att ta elever i örat om de missköter sig på lektioner eller på raster. Det behövs också till satsningar på utbildning av föräldrar så att de lär sig att ta hand om sina barn. Föräldrar behöver helt enklet sätta sig vid skolbänken och lära sig att stimulera barnen att göra sina hemläxor.
Friskolor och fria skolval kan vi behålla eftersom det ger valmöjlighet. Nackdelen för vänsteraktivisten Ekvall är att det blir färre vänsteraktivister i friskolor så det är inte särskilt förvånande att Ekval hatar friskolor.
Men jag gillar trotts allt Ekvall eftersom han underkänner kommunpolitikernas kompetens. Återgång till skolor i statens regi skulle gynna alla. Dock bara under förutsättning att kommunen blir av med pengarna som de idag får in på skolorna samtidigt som det komunala självstyret begränas så att kommunpolitikerna förlorar makten att ansvarslöst höja kommunskatten när de slarvat med kommuninvånarnas pengar.