Vilken roll ska media ha och var går gränser för vad media ska rapportera? Om detta hölls i veckan ett möte, där polis, media och andra berörda parter fick ge sin syn på medias roll och då främst i samband med olyckor och familjetragedier.
Under mötet diskuterades mediers bevakning med exempel utifrån det mord som skedde i Norrahammar, där en 8-årig pojke knivskars till döds av en psykiskt sjuk man.
Från de närståendes sida hade man upplevt medias bevakning påträngande, där man i vissa fall inte respekterat de önskemål som familjen haft runt själva händelse och begravningen.
Från polisen sida hade man i sin tur önskemål om att media inte skulle få tillträde till brottsplats och information förrän en förundersökning var klar. Men kunde å andra sidan även se fördelar med att media kom in på ett tidigt stadium, för att på så sätt få in tips.
Så hur ska man se på medias roll i samhället?
Å ena sidan har media ett ansvar att granska och informera allmänheten om vad som händer. Det tycker de flesta är en självklarhet. När det så kommer till tragedier, där det främst rör barn, är inte medias roll så enkel.
Allmänheten vill veta, men på vilken nivå ska rapporteringen ske?
Den får inte ske på den drabbades eller de närståendes bekostnad. Här har media och polis ett gemensamt ansvar att rapporteringen blir så korrekt och så respektfull som möjligt.
De uppgifter som polisen kan lämna ut bör lämnas ut, helst av en och samma presstalesman hos polisen, liksom pressreleaser. Polisens egna läckor, som ger insidertips till vissa medier, bör täppas till.
I de fall då polisen inte ger adekvat information till media, eller uppträder arrogant, uppstår ett motsatsförhållande, där media tar till armbågarna och spekulationer uppstår om vad som kan ha hänt.
Vad man måste inse och respektera är att alla yrkesgrupper har ett jobb att sköta.
Detta gäller såväl ambulans- och räddningstjänstpersonal som polis och tillströmmande medierepresentanter. Alla har var och en sekretess utifrån sitt arbetsområde och ska göra ett bra jobb på en olycks- eller brottsplats.
Det man måste efterstäva inom alla berörda yrkeskårer är förståelse och respekt för varandras ansvarsområden. Att respektera gränser och att ge möjlighet att utföra det jobb var och en är tillsatt att sköta, måste gå hand i hand.
Till det behövs en gemensam utbildning, där gränser, etik och moral diskuteras, för att inte övertramp ska ske som skadar inblandade och anhöriga.
Utifrån det aktuella ärendet, så kan man förstå de anhörigas reaktion mot medias närgångna intrång, genom telefonsamtal och bevakning vid begravning. Man borde ha tagit hänsyn till de människor som befann sig i chock och låtit dem få sörja i fred.
Man kan även förstå att förundersökningsledarna skulle ha velat arbeta i lugn och ro utan medias närgångna inblandning, där viktiga bevis kunnat gå till spillo.
Men det har funnits en annan sida av händelseförloppet, allmänheten, grannar och andra berörda som har chockats, liksom människor som genom medias rapportering har sörjt med de som drabbats.
Vi har psykvården, där media har haft ett ansvar att föra ut till politiker och andra berörda att mer och bättre resurser behövs i vården för att inte denna typ av tragedier ska få upprepas.
Sist men inte minst har även förövaren genom medias ingående bevakning visat sig vare ett offer. Det gör inte brottet mindre men kan ge en förklaring till varför. Även offret har en familj som i sin tur har blivit offer.
Så var fanns media den gången då offret som barn utnyttjades sexuellt? Var fanns polisen som den gången inte gjorde någon rättssak av ärendet? Och var fanns barnpsyk och samhällets övriga skyddsnät när en liten pojke kränktes och utnyttjades sexuellt?
Man får aldrig glömma att saker och ting inte alltid är enkla eller ens förståeliga. Men att sällan något går att gömmas undan och glömmas i det mänskliga psyket.