Varför får sexförbrytare ett ökat skydd? | Höglandsnytt
Ledare

Varför får sexförbrytare ett ökat skydd?

Sex månaders fängelse för sexuellt övergrepp mot en sexårig flicka blev den dom som Jönköpings tingsrätt för någon vecka sedan avkunnade mot en 53-årig man från Jönköpingstrakten.

En modig storasyster och en kompetent åklagare gjorde att det till slut blev en fällande dom i detta ärende.

 

Sexåringen hade inte vågat berätta för sina föräldrar vad mannen gjort med henne vid ett besök hos honom, då han poängterat att det var deras hemlis.

 

I stället hade hon berätta för en äldre syster om ”hemlisen”. Systern var sedan den som modigt vågade berätta för föräldrarna vad lillasystern hade sagt, vilket gjorde att polisen blev inkopplad och mannen greps.

 

Men som alltid då det gäller sexualbrott, och då främst mot barn, så höll rättegången på at gå om intet då rätten ansåg att förundersökningen inte vara tillräcklig, utan måste kompletteras.

 

Men tack vare en åklagare med fötterna på jorden och skinn på näsan lades tillräckligt med bevis fram så att rättegången kunde tas om, vilket ledde fram till den fällande domen.

 

Kammaråklagaren i detta ärende, Anna Mårtensson vid åklagarkammaren i Jönköping, skrev samma dag i sin blogg att hon kunde sova gott den natten i tron att en liten sexåring kunde göra det samma.

 

Hon hoppades att flickan nu äntligen kunde våga öppna sig för BUP och kanske återigen våga sätta sig i dagisfrökens knä. Kanske kunde hennes storasyster nu slippa ha dåligt samvete för att hon berättade ”hemlisen” för föräldrarna.

 

Förhoppningsvis blir det inte fler barn som drabbas av samme man, kanske ökar hoppet hos andra barn och föräldrar om att det svenska rättsväsendet är mycket bättre än vad ryktet gör gällande, skriver hon.

 

I en tidigare blogg från den 3 juli i år undrade Anna Mårtensson, fp, vad hon politiskt kunde göra för att dessa barn ska våga berätta om övergrepp som de har varit med om. 

 

Något övergivet suckade hon då över att ännu en man hade häktats för övergrepp, den gången mot en nioårig flicka. Hon menade att det inte kunde vara en slump att just flickor i sex – nio årsåldern var extra utsatta för sexuella övergrepp, och menade att hon i år fått in många sådana ärenden.

 

Hon undrade också över vad man skulle kunna göra för att få slut på dessa övergrepp, om vi lever i en forntid, när så många allvarliga övergrepp kunde äga rum inom familjer i vårt län utan att det uppmärksammades.

 

Det kan ta många år innan dessa flickor vågar och orkar berätta öppet om vad de har utsatts för, menade hon. Trots att de på många olika sätt sänder så tydliga signaler tar det år innan samhället förstår vad det är frågan om.

 

Det är ofta en slump om dessa flickor träffar på en vuxen som de har förtroende för, vilket leder till att de börjar berätta, ansåg hon.

 

   Hur ser det ut när det gäller sexuella övergrepp?

 

Ännu en bit in på 2000-talet är sexualitet, sexualbrott och sexuella perversioner något som man inte vågar tala högt om, varken på myndighetsutövande nivåer, inom skola och sjukvård eller gemene man emellan.

 

Det finns en oerhörd okunskap och framförallt rädsla att se och våga agera hos många vuxna.

 

Värst följder får dessa brott när personer, som i sin yrkesutövning, enligt lag, ska anmäla om de misstänker eller kommer i kontakt med barn, som berättar eller ger signaler om att de utsatts för sexuella övergrepp, eller misshandel av något slag, inte anmäler.

 

Att ändra ett helt samhälles invanda tabun och försvarsmekanismer, där hyschhysch, stängda dörrar, lagar och vedertagna tabun råder, det är inte gjort på en kafferast.

 

Mot det mest förbjudna, sexualitet, sjuka människor och perversiteter, har man inga fungerande arbetsredskap. Störst är rädslan för att bli inblandad

 

Det skrivs mycket, men ingen tar någonsin upp helheten. Det handlar oftast om att gräva fram detaljerade beskrivningar av själva övergreppen, att hitta syndabockar, låta en eller annan expert tala ut i facktermer, som få förstår eller tar till sig.

 

Mediadrevet skapar bara rädsla, ingen vill hamna i pressen, få sin bild tidningen, bli omtalad som anmälare, kanske bli hotade och utpekad som lögnare.

 

Få vill bli kallade som vittnen i en utdragen rättegångsprocess.

 

Det skapas gränser på olika nivåer som gör det omöjligt att komma tillrätta med problemet.

 

­*Ett sätt är att stifta lagar, införa sekretess, sätta för höga krav i bevisföring där förövaren få ett bättre rättsskydd än den som blivit utsatt. Därmed utlämnas det skyddslösa barnet/kvinnan till det egna traumat.

 

*Ett annat sätt är att skaffa sig tunnelseende, skygglappar, vända ryggen till eller inte förstå. Så sker dagligen inom alla politiska partier, myndigheter, kyrkor, sjukvård, skolor, socialtjänst och bland gemene man inom alla samhällsklasser.

 

Det finns en oskriven lag som säger, att detta ska hållas inom familjen, skolan, sjukvården, rättsapparaten, det gäller inte mig eller oss, alltså är det någon annans bord.

 

Det finns ingen fungerande överbyggnad. Även om det stiftas lagar som ger klara besked om anmälningsplikt så är det i slutändan ändå människor som ska göra anmälningarna.

 

Vad händer de gånger då någon anmäler till polis eller socialtjänst, om uppgifterna förringas, man inte tar dem på allvar, eller skyller på arbetsbörda? Jo, anmälan hamnar i pärmen för icke öppnade ärenden.

 

Vad händer om sjukvården i sin tur inte hittar några skador, eller DNA-bevis? Jo, åklagaren får ingen teknisk bevisning att luta sig mot.

 

Vad händer i de fall då åklagaren inte kräver fram tillräckligt med bevis, inte tror på barnet/kvinnan, inte tror på möjligheten att få en fällande dom? Jo, ärendet läggs ned, ibland utan att någon ens har förhörts.

 

I dagarna kom en ny praxis där Högsta domstolen kräver ännu tyngre bevis i våldtäktsmål. Försvarsadvokaterna jublar och ser klienternas chanser att klara sig förbättras.

 

Men vad händer ute i domstolarna när ett par prejudicerande domar kan göra att advokaterna legitimt tillåts sopa banan med åklagarna?

 

Hur många åklagare vågar stå på sig, och hur många domstolar vågar besluta om fällande domar i dessa mål? 

 

Hur ska då en liten sexåring, för det kommer naturligtvis att gälla även i ”barnmålen”, kunna bevisa att den snälle grannen, läraren, den goda samhällsmedborgaren, släktingen, eller kanske pappan har gjort det barnet till slut har vågat berätta?

 

Ett barn förstår inte vad som händer, varför en vuxen gör det illa, vågar inte berätta hemlisen, utan känner skuld och skam för vad som hänt.

 

             Skärpta beviskrav pedofilernas hjälp

 

Den som ska utreda ett barn har ett stort ansvar att ta barnets berättelse på allvar. Det handlar inte bara om en tids fängelsevistelse för en vuxen förövare.

 

Det handlar framförallt om ett barns möjlighet att få ett avslut, få veta att det inte hade någon skuld i det som hänt för att kunna klara av att gå vidare med sitt liv.

 

Ett stort ansvar bär också konfektionsindustrin, handeln och reklammakarna, som tillverkar och marknadsför vuxenkläder i form av stringtrosor, behåar och annat till små barn, som därmed blir ett lättfångat och tillåtet byte för pedofilernas blickar.

 

Teven med sina kiss och bajs program och ständiga sexuella antydningar i humorprogram efter humor program, gör inte gränsdragningen lättare, mellan vad som hör hemma i potträningen och en mera vuxen sexualitet.

 

Alla har vi ett stort ansvar att förebygga det som kan förebyggas, för att skydda de små som måste få vara barn så länge de är barn.

 

Naturligtvis ska ingen dömas för något den inte har gjort. Ingen ska dömas på falska anklagelser och dåligt utredda åtalspunkter. Det handlar inte den här texten om.

 

Men det kommer inte att bli lättare för åklagare att väcka åtal eller få våldtäktsmän och pedofiler dömda, med de skärpta beviskraven. Därmed kan man också räkna med att ännu fler sexualförbrytare kommer att gå fria.

 

Det uttalande som kammaråklagare Rolf Hillegren gjorde för någon vecka sedan, där han liknade en våldtäkt inom ett förhållande mera som en ordningsförseelse än en våldtäkt värd två års fängelse, ger inget större hopp om rättsapparatens opartiskhet.

 

Alla åklagare är inte som Anna Mårtensson, som verkar förstå allvaret och vågar vara obekväm i rättsprocessen.

 

Det heter lika inför lagen, men vem bedömer likheten och vem bedömer bäst sanningshalten i ett barns berättelse.

 

Vem mer är barnet måste leva med ett livslångt trauma efter sexuella övergrepp, om ingen tagit det på allvar?

Av: Redaktionen, [email protected] Gilla oss på Facebook