Det glesnar i leden runt statsminister Fredrik Reinfeldt, där skandalerna hopar sig, medan han själv ser alltmera betryckt och trängd ut. Har det blivit tuffare än han trodde, då han äntrade tronen efter Göran Persson?
Aldrig har väl så många, under så få dagar, tackat för sig och försvunnit ut i kulisserna för att ta hand om sin smutsiga byk, påhejade av det mediala uppbådet.
Mikael Odelberg hade modet att avgå, då han inte längre kunde se sina väljare i ögonen utifrån den nedskärningspolitik som hans regering förde. De andra föll på sina ohederliga meriter.
Frågan är om det är så det ser ut inom den moderata eliten. Vart ska i så fall Fredrik Reinfeldt rikta sina blickar, då inte ens den alldeles nyutnämnda ersättaren för den avhoppade Ulrica Schenström, Nicola Clase, går fri från svarthandeln?
Har Fredrik Reinfeldt råd med fler tabbar och varför tiger de andra tre partiledarna i alliansregeringen still, medan huvudena rullar bland ministrarna och andra?
Blev det så lyckat med alliansen, ett hopkok av olika viljor och uppväxtvillkor, där några bekänner sig till gud och några till mammon, medan mitten partierna inte vet åt vilket håll de ska ta ut stegen.
Allt medan vänstergruppen bidar sin tid, för att liksom katten ta språnget då villebrådet har tappat luften. Kanske behöver Sverige en Philippa på tronen i en framtida närkamp med Mona Salin.