Det som hänt i Norge är så fasansfullt att det inte finns ord att beskriva det. Det vore mig därför främmande att använda dessa händelser som skäl att angripa politikerna. Trots detta måste följande sägas.
Dagligen och inte minst i samband med det som nu hänt i Norge upprepar politiker i Sverige, Norge etc som ett mantra, ”vi måste värna öppenheten och demokratin”. Men är detta sant? Gör man verkligen detta? Nej, vill jag påstå.
.Det handlar om att återerövra demokratin.Demokratins möjlighet att överleva beror på att ett stort antal medborgare måste kunna göra realistiska val, efter att ha fått eller skaffat sig tillräckliga informationer och kunskaper, som inte är tillrättalagda för vissa syften.Demokratins institutioner – regering och riksdag samt lokala och regionala fullmäktigeförsamlingar – måste vara folkviljans förlängda arm. Detta blir de emellertid endast om riksdagspartier, riksdagsledamöter, talmän, regeringsledamöter och fullmäktigeledamöter gör sitt allra bästa genom att lyssna på medborgarna , sprida kunskap och information som inte är tillrättalagd för maktelitens och etablissemangets egna syften. Men kanske också och inte minst att de har kunskaper i de frågor de skall fatta beslut i. (Ett lysande exempel på att så alltför ofta inte är fallet är EUs förra grundlagsförslag och Lissabonfördraget tydliga bevis på).De kandidater, som vi genom vår röst ger ett politiskt förtroendeuppdrag, är emellertid långt avlägsna (ännu längre genom EU), de befinner sig på maktpyramidens topp. Teoretiskt är de våra, folkets, tjänare men i själva verket är det tjänarna som talar om hur vi skall rösta, tycka, tänka och forma det framtida samhället. Vi befinner oss längst ned vid pyramidens fot och måste lyda trots deras ofta usla argument.Sveriges statsskick är visserligen representativt men det står också i Grundlagen att ”all offentlig makt utgår från folket”. I och med EU-inträdet har en maktförskjutning ägt rum – utan medborgarnas medgivande – i en omfattning som saknar motstycke sedan demokratins införande. Riksdagen tolkar i dag det representativa systemet som om medborgarna efter valen lämnar över sin makt in blanco, dvs villkorslöst. Detta har aldrig varit meningen utan strider helt mot grundlagens anda och bokstav. Detta framgår inte minst av förarbetena till vår grundlag.Allt sedan det demokratiska genombrottet fram till 1990-talet gick de politiska partierna – vid val – fram med detaljerade program som tydligt redovisades för medborgarna. Medborgarna fick därmed en tydlig information om partiernas politik och viljeinriktning men också vilka principiellt viktiga frågor man tänkte driva i eventuell regeringsställning. Därmed bands också riksdagsledmöterna upp och kunde inte – vilket numera är regel – föra en politik och besluta i en mängd för medborgarna synnerligen väsentliga frågor som inte förankrats hos folket. De kom därmed att på ett mycket konkret sätt företräda medborgarna så som det representativa systemet skall tolkas.Helt i strid med det representativa systemets mening beslutar och genomför riksdag och regering men även fullmäktigeförsamlingar i för medborgarna och demokratin en mängd livsviktiga frågor – under pågående mandatperiod – utan att dessa på något sätt förankrats hos folket. Den som också studerat förarbetena till våra grundlagar finner att informationskravet inför kommande val är mycket tydligt inskrivet i dessa. I dag finns det ett otal exempel på sådana för medborgarna viktiga beslut som tagits i riksdagen utan att medborgarna informerats eller fått ta ställning till dem i val. Några exempel: Nytt pensionssystem. En jämförelse mellan å ena sidan om hur ATP och å andra sidan det ”Nya pensionssystemet” kom till visar på en tydlig demokratisk förändring. ATP-systemet genomfördes efter en enorm informationsinsats och folkomröstning. Det ”Nya pensionssystemet” däremot togs bakom lykta dörrar och hade aldrig förelagts folket före beslut! Men även alkoholpolitiken, Amsterdam-, Maastricht-, Schengen- och Niceavtalen, Allians- och neutralitetspolitiken, EMU, Försvaret, Stridande insatsstyrkor på utlandsuppdrag har aldrig efter EU-inträdet förelagts folket i val. Men det kanske mest flagranta övergreppet mot grundlagen och demokratin är det nu av riksdagen godkända Lissabonfördraget. Det sistnämnda innebär den största förändringen för medborgarna och Sverige vad gäller suveränitet, frihet och oberoende m m sedan Sverige blev en statsbildning! Vid behandlingen av Lissabonfördraget stod det klart att vår grundlag la hinder i vägen för att förändra statsskicket. Med Lissabonfördragets godkännande ignorerade riksdagen detta vilket innebär att Sveriges statsskick har ändrats i strid mot vår grundlag. I direktiven till den avslutade grundlagsutredningen sas det tydligt att utredarna skulle förankra och informera om utredningsförslaget till medborg-arna. Var och en som läser detta vet att någon sådan information inte förekommit till oss medborgare utan endast till en liten krets av etablissemanget.Det vi nu ser är ett systemskifte från ett ganska väl utvecklat demokratiskt system till renodlat elitstyre.Man kan säga, att grundlagen är ett samhällskontrakt mellan medborgare och riksdag och regering. Så länge de sistnämnda följer grundlagen är medborgarna lojala. Bryter däremot regering och riksdag samhällskontraktet (och det är vad som nu skett) har de förlorat sin legitimitet och medborgarna kommer förr eller senare att revoltera eftersom deras frihet, Sveriges oberoende etc står på spel.
Den frustration hundratusentals människor känner i dag över att de inte kan påverka samhällsutvecklingen kommer så småningom att leda till kraftfulla demonstrationer och i förlängningen troligen till revolt där våld inte kan uteslutas på grund av medborgarnas förtvivlan och misströstan.
OLLE LJUNGBECKGävle