Hur är det ställt inom våra svenska kommuner? Har politikerna tagits på sängen, inte haft någon framförhållning eller helt enkelt inte förstått innebörden av att socialtjänstlagen ger kommunerna det övergripande ansvaret för kommuninvånarna.
Det går inte att som politiker säga ”jag har inte hört”, ”jag har inte förstått” när något har gått snett, när barn far illa, utsätts för övergrepp eller när missbrukare tar överdoser och dör, då de inte har fått den vård de har bett om.
Den som har tagit på sig ett politiskt ansvar har också tagit på sig ansvaret att sätta sig in i vad detta innebär och vad de lagar man har att följa föreskriver. Har man inte tillräcklig kunskap måste man skaffa sig detta.
I en kommun handlar det som politiker inte enbart att se till de materiella eller tekniska besluten, som är nog så viktiga. För dessa finns det oftast pengar avsatta i budgeten, eller tas från andra ändamål.
De stora penningslukarna, skola och omsorg, blir däremot oftast styvmoderligt behandlade i kommunernas budgetar. En begäran om ytterligare anslag i den kanske redan lagda budgeten får oftast avslag med beskedet att spara inom befintlig budget.
Så ser det ut och har sett ut i flera år inom de offentliga förvaltningarna. Osthyvelmetoden som varit den gängse besparingsmetoden fungerar inte längre, osten är sedan länge slut och de som har ansvaret måste fylla på ostlagret för att kunna uppfylla de lagkrav som varje kommun har att uppfylla.
Dag efter dag möts vi i media av hur kommun efter kommun har brustit i att ta hand om sina invånare, unga såväl som gamla.
De gamla glöms bort, vanvårdas eller går en trist ålderdom tillmötes, berövade allt mänskligt värde.
Barn och ungdomar far illa i sina hem, eller göms undan i familjehem eller på institutioner, när det förebyggande arbetet på hemmaplan har avskaffats på grund av personalbrist och dålig framförhållning.
Allt för ofta handlar det om att barn och ungdomar överhuvudtaget inte får någon hjälp att komma bort från sina missbrukande och kanske kriminella föräldrar. Anmälningar kommer bort, tas inte på allvar, utredningar öppnas inte eller så negligeras hjälpbehovet, då det inte finns personal eller tillräcklig kunskap att förstå allvaret.
Så ser det ut i Sverige av idag, inte överallt, men i allt för många kommuner far barn och ungdomar illa. De ramlar mellan stolarna, där besparingskraven råder och de politiska skygglapparna beskär synfältet och ansvaret för dem som man har att skydda och värna.Det händer varje dag i vårt ”lighta” Sverige.
Medan socialtjänsten går på knäna i de flesta kommuner, och anmälningarna om barn som far illa lavinartat fortsätter att rasa in, ser sig politikerna yrvaket omkring, ruskar litet på sig och går vidare.
Så vem tar ansvaret för att kommunerna sköter sina åtaganden? Länsstyrelserna gör det inte, Sveriges Lansting och Kommuner, SKL, ser bara till kommunernas bästa, inte till de drabbade. Socialstyrelsen överlämnar anmälningarna till länsstyrelserna som i bästa fall ger en lam kritik efter fyra månaders granskning av ett ärende, och så är cirkeln sluten.
Så vem bär ansvaret när Jeppe super, vem tröstar det gråtande barnet, och vem ser den unge innan överdosen släcker ut ett liv?