Socialsekreterare bränns ut och flyr socialtjänsten. Hoten mot offentligt anställda ökar och allt blir allvarligare. Men alla hot anmäls inte och der är få gärningsmän som blir dömda för sina brott.
Senast handlar det om mord och mordhot mot våra lärare under hösten 20007. En annan grupp som fått ta emot allvarliga hot är handläggarna på arbetsförmedlingen och försäkringskassan, poliser och åklagare en annan.
Att hota en socialsekreterare/behandlingsassistent/lärare/ annan tjänsteman har blivit allmängiltigt. De är dagligen utsatta för hot och kränkande tillmälen i sin arbetssituation.
Från samhällets sida förväntar man sig på något sätt att dessa yrkesgrupper skall tåla hot och smädesord i sin dagliga arbetsmiljö, men ändå göra ett bra och professionellt jobb, trots att de anställda går på knäna.
Likaså resonerar de lagkloka i samband med rättegångar att tjänstemän har utbildning för att tåla hoten och spottloskorna, och friar därmed förövarna.
Så hände det i veckan i Gävle, där en kvinna, som hotat att strypa en handläggare på arbetsförmedlingen, frikändes, eftersom hon ”bara skämtat”. Ofta uttalas hoten via telefon eller e-mail. Den hotande kan ha tagit reda på var den hotade bor och hoten riktar sig ofta även mot dennes familj.
Det är ofta just så här utsatta yrkesgruppers vardag ser ut inom de offentliga förvaltningarna, Men samhället har inte gjort mycket för att skydda den anställde mot hoten och övergreppen.
Socialtjänstlagen säger att kommunen har det yttersta ansvaret för sina kommuninvånare.
Det som inte kan handläggas av någon annan myndighet hamnar hos socialtjänsten, som fungerar som samhällets yttersta utpost.
Sociallagen är en ramlag, som inte talar om vad socialarbetaren skall göra i varje enskilt ärende. Inte heller socialstyrelsen har riktigt kläm på hur lagen skall tolkas eller vilka metoder som kommunerna skall arbeta utifrån. Politikerna är ofta aningslösa om sitt ansvar.
Därför kan det bli som i Vetlanda, där fallet Louise blev den väckarklocka som under året har hörts ringa ut över hela landet. Så kan det gå när inga tydliga riktlinjer och redskap skickas med när lagar stiftas, eller när man lämnar öppet för varje kommun att tolka lagen efter eget gottfinnande.
Oftast är det socialarbetaren/handläggaren, den som stått närmast den berörda klienten, som näst efter denne, får fara mest illa när något gått snett. Det är den som blir syndabocken i dramat, när politiker och högre tjänstemän blir friförklarade från ansvar.
För ingen ska tro annat än att socialarbetaren, den längst ner på stegen, har tagit sitt ansvar och lidigt med sin klient. Men med tidsbrist, utan, tydliga riktlinjer, avsaknad av delegation och möjlighet att fatta de avgörande besluten kan allt gå som i fallet Louise.
Fallet Louise kom att sätta strålkastarna på socialtjänsten och blev 2007 års mest omskriva socialtjänstärende, på gott och ont, kan man tycka.
I fallet Louise gick allt fel, alla fel som kunde göras gjordes i fallet Louise. I sex år fick det fortgå och alla frågar sig hur det kunde hända och vem som bar ansvaret?
Något svar på den frågan kommer vi aldrig att få. Det borgar sekretesslagstiftning, otydliga lagar och obefintliga riktlinjer för. Det finns alltid något att hänvisa till, något som man inte säkert vet hur man ska tolka och hantera, ens inom rättsväsendet.
För det som hände i Vetlanda kan hända, eller har redan hänt, i vilken annan svensk kommun som helst. Det måste man vara medveten om.
Det man kan hoppas på är att personaltätheten, arbetsklimatet och säkerheten i framtiden gör att de som har kunskapen och är satta att utföra det tunga arbetet att se till att barn som far illa, får möjlighet och redskap att göra ett bra arbete.
Den som är utbildad för att se, utreda och gripa in då barn och ungdomar far ska inte sättas att skriva journaler och annat skrivjobb. Det ska den som är utbildad till kontorsgöromål göra, de gör det mycket bättre och det tar inte tid från viktigt utredningsarbete.
Men så har det varit de senaste femton åren. Hur kan det då gå annat än åt skogen?
Att se, utreda och bedöma vilka åtgärder, som ett utsatt barn behöver, skall inte behöva vara beroende av personalbrist eller snåla budgetramar, när sociallagen talar sitt tydliga språk.
Morden på ett antal lärare under höstmånaderna har även satt strålkastarna på denna yrkesgrupp och dess utsatthet.
Vem/vilka vågar och vill inom en snar framtid, för några och tjugotusen i månaden, utsätta sig själva och sin familj för kränkningar, hot och att kanske bli mördade, bara för att utföra sitt arbete?
Att arbeta med utsatta, utslagna och psykiskt sjuka människor måste få en bättre status än det har i dag. Att bibringa det uppväxande släktet kunskap inför livet måste ske utifrån respekt, i en miljö, där ingen ska behöva ta emot varken kränkningar eller hot mot liv och lem.
Att arbeta utifrån regeringens intentioner och lagparagrafer ska inte behöva betyda att de som arbetar inom arbetsförmedlingar och försäkringskassor ska behöva gå till arbete och känna ångest.
Därmed är det inte sagt att det är den borgerliga regeringen som fått välfärdssverige att tippa över. Grunden till dess fall har lagts under en lång rad av år.
Verkligheten kan vara värre än vad medierna någonsin kan berätta. Det är få som vågar riskera sina jobb och gå ut och berätta.